Jag får också sån himla ångest på kvällar och nätter. Dock vet jag ju varför så det är väl inget konstigt med det egentligen men jag fattar inte varför det aldrig går över. Ska det vara såhär? 

Iallafall så när jag kom dit satt jag och vänta sen kom en sjuksköterska och hämtade mig och frågade om mitt ärende. Förklarade vad som hänt och att jag väntar på operationstid. Hon säger då att ja det finns ju inget vi kan göra. Förklarade att jag ville ha smärtstillande och att jag inte får ta alvedon pågrund av mina höga levervärden så att jag skulle vilja ha något starkare eftersom ingenting receptfritt hjälper. Då sa hon bara att citodon går ju inte för det är paracetamol i det men vänd dig till ortopeden igen. Så där var den diskussionen över. Jag var så arg och ledsen att jag inte orkade tjafsa emot utan sa bara tack och gick.

Mailade sedan ortopeden och fick ett mail tillbaka att "vi har slutat med denna tjänst, akuta ärenden hänvisas till akutmottagningen". Då kände jag bara nej jag tänker fan inte sitta på akuten i flera timmar och vänta på att någon doktor säger att nej men vi kan inte göra någonting. Är så jävla less på sjukvården att jag nu bara vill gräva ner mig. 

Är så sjukt förbannad på allting. På väktarna som bröt av dom, på mig själv för att jag är så jävla klen och på bup som ringer in väktare. Tack för mig.

Skolan gick bra. Har väl inte så mycket mer att säga om det. Mitt helvete bröt väl ut när jag var påväg till bussen och en polisbil och två poliser var 20 meter framför mig. Jag fick total panik, vände och sprang därifrån. Fick stressa satan eftersom jag var tvungen att ta en längre väg. FML. Men det jobbiga tog ju inte slut där, nej nej. 

Var nere och tittade på lillasysters match när någon idiot började goffa jordnötter så då var det bara att skynda hem och knapra i mig massa piller men nu mår jag bra.

Nu får allt jävligt ta slut, tack.

Känner mig fett glad och stolt över mig själv som dels gick det och sen fick jobbet! Så nu börjar jag på måndag!

Om ni har missat så finns min historia i inlägget under detta. 

Idag har vi firat farmor som fyller 75år! Hade köpt jättefina blommor till henne. Nu är jag trött och ska titta på Harry Potter!

Allting började när jag gick i nian, alltså 2009. Det var ingenting speciellt som utlöste allting utan jag tror att det var pressen som knäckte mig. Dels för att jag ville ha bästa betygen så att jag kunde komma in på min skola men sen också att jag började känna mig ensam och ledsen. Jag började iallafall att skära mig, både armar och ben så tillsist gick jag i skolan med långärmat, var inte med på idrotten och tillsist blev jag deprimerad. 

Jag kom iallafall in på min gymnasieskola och jag trodde jag var på banan igen men dagen innan nyårsafton 2011 tog jag min första överdos då jag svalde alldeles för många alvedon som gjorde att jag tuppade av. Jag sa aldrig något till mamma utan pratade med min kompis Patrik. I början på januari sökte jag första gången till BUP och då följde Patrik och min mamma med. Det slutade med att jag blev inlagd för första gången. Jag låg inlagd i drygt en månad och blev insatt på mediciner dels för depressionen och sömnen men också antipsykotiska då jag hörde röster som inte fanns.

Pågrund av medicinerna blev jag så trött och slö så jag missade mycket i skolan men jag pluggade hemma så mycket jag kunde och orkade. Våren och sommaren flöt förbi sen började jag årskurs två.

Jag skar mig mer och mer och jag fick en DBT terapeut som jag gick hos och en dag i september skickade hon upp mig till BUP för hon blev orolig och jag blev då inlagd igen. Denna gång med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Jag blev så jäkla arg så jag sprang till den låsta dörren och slog med ena skon på dörren, skrek och grät och försökte ta mig ut men personalen kom och drog mig mot mitt rum men jag blev så arg så jag slog till en i personalen med skon och då för första gången fick jag höra "nu blir det bältning". Jag började skrika och slå ännu mer men dom bar in mig till mitt rum där den förnedrande bältessängen stod och där låg jag sedan. 

Jag blev sedan utskriven i oktober men det varade inte länge. En vecka senare blev jag inlagd igen också med LPT och denna gång var jag inlagd till januari. Denna inläggning bestod av mer mediciner och ett tiotal fler bältesläggningar. Alla var lika förnedrande och hemska och ofta dröjde det 4 timmar innan jag fick en injektion för att sedan bli uppsläppt. Under denna inläggning självskadade jag som aldrig förr och det var mycket mer än bara skärande men jag anser att det är alldeles för triggande så det låter jag vara osagt. Rymde också från avdelningen två gånger vilket slutade med poliseskort tillbaka.

Friheten varade i två månader sen i mars tog jag en överdos som sedan också ledde till en inläggning. Nu, efter två år in och ut på bup började det pratas om behandlingshem. 

I april blev jag orolig och gick fram och tillbaka på mitt rum och ni som inte har läst detta kan titta i arkivet och läsa inlägget "vad som egentligen hände". Där berättar jag utförligt vad som hände när två väktare bröt mina båda överarmar. 

Den 2 juli 2012 flyttade jag till behandlingshemmet Felicia som ligger i Vikmanshyttan i Dalarna. Den första tiden var rent ut sagt förjävlig. Jag självskada och gjorde ett självmordsförsök. Tillsist gick det lättare och jag fick lära mig hur jag ska hantera tankar och känslor samt fick jag strategier för att inte självskada. 

I oktober fick jag en lättare psykos och blev skickad till bup i Falun men eftersom jag inte ville stanna fick jag LPT igen och blev skickad med polis till Uppsala. Inläggningen blev kortvarig och jag fick åka tillbaka efter tre dagar.

Allting blev sedan mycket bättre men i maj fick jag min första mani som varade i en vecka. 

I augusti flyttade jag sedan hem och började ett fjärde år på Cultus. Jag blev sedan utskriven från Felicia den 30 september. Jag har nu etablerat eb kontakt med unga vuxna och har nyligen fått diagnoserna bipolär sjukdom och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Just nu lever jag också med en stark fobi för väktare och poliser, ser jag en polis, väktare eller en bil så springer jag och ofta slutar det med panikattacker. 

Jag väntar också på en ny operationstid då man ska ta bort plattorna och skruvarna ur mina armar. 

Det var nog allt...